Långsamt resande

“Maputo, kl. 07.03. Jag vaknar med ett ryck av panik. Maputo på sommaren är så varmt och kvavt att det känns som att jag har vatten i lungorna när jag vaknar. Jag försöker febrilt ta mig ur lakanen och myggnätet som såklart trasslat fast hela mig. Med en duns landar jag äntligen på det kalla kakelgolvet.

Jag virar capulanan jag fått omkring mig och smyger ut ur rummet. En capulana är ett  traditionellt tygstycke som man kan vira kring sig som kjol eller klänning, höftmarkerare, huvudbonad, väska, barnsele, med mera. De finns i en oändlig uppsättning färger och mönster. Jag har sett en del capulanas när jag rest i Sydafrika men här i Mocambique används de till vardags av vad som känns som 80% av Mozambiks kvinnor. Min är röd och svartblå, en gåva från kvinnorna på hostalet jag bott på i över två månader nu.

Tanken var egentligen inte att jag skulle stanna i Maputo så här länge. Nej, planen var att jag skulle ta mig norrut i landet, bo på en playa och segla daoh, en Mozambikansk traditionell segelbåt. Men som många säkerligen känner igen så blir saker sällan som man tänkt sig, speciellt när man reser! Först kändes det otroligt frustrerande, jag hade ju saker jag skulle göra! Men det som det lett till har fått mig att ändra hela mitt sätt att resa. Nu vill jag resa så jag har minst tre månader på varje nytt ställe!

Varför det kan man fråga sig? Långsamt resande, eller slow traveling som det kallas på sociala medier, är en reseform som jag upplever låst upp en hel del föreställningar om vad jag vill att en resa ska innehålla. Det är så himla lätt att känna stress och press på allt man ska hinna med när man äntligen ska få åka iväg på sin efterlängtade semester. Väl på plats vill man såklart maximera sin resa och få möjlighet att uppleva allt man längtat efter och sett fram emot. Det är i alla fall så jag känt många gånger, och mer än en gång så har jag känt mig tröttare efter resan än innan jag åkte.

“Den mest framträdande förändringen är hur långsamt resande har förändrat hur jag förhåller mig till tid. Sedan jag slutade tänka på att resa vidare har jag helt plötsligt fått ett liv här.”

När jag smyger ut till det allmänna vardagsrummet, en liten trädgård i mitten av hostelet, så sitter redan nattpersonalen vid det som blivit vårt kaffebord. Jag minns fortfarande första gången som jag blev inbjuden till personalköket för att äta lunch med kvinnorna som jobbar här. I ett land där skillnaderna mellan rik och fattig, lokal och utlänning, är så pass stora som här i Mocambique, så kändes det som ett otroligt privilegium att få bli insläppt i deras sfär.

Nu är det deras dagliga rutin att ropa in mig runt två-tre tiden för lunch och skvaller. Det pratas en hel del Shangana, det bantuspråk som mest existerar i Maputo, och jag får göra mitt bästa för att hänga med. De refererar ofta till mig som ‘barnet’ trots att det bara skiljer några år mellan oss, men utan skam kan jag säga att det stämmer ganska bra i den här kontexten! Mycket av det vardagliga är så otroligt annorlunda från mitt liv i Sverige att jag inte ens vet hur man tvättar kläder här.

Det är inte bara det fysiska som är annorlunda här utan även det sociala. Mycket som lovas, lite som händer i tid. Tid är socialt snarare än något som utgår från klockan. Istället för att säga att vi ses klockan två så säger man att vi ses när X har kommit hem från Y. Kindpussar är den normala hälsningsformen, även med personer du precis introducerats till. Om en Mozambikan behöver säga nej så säger den helst ingenting alls istället. Självklart är detta generaliseringar och bör tas med en nypa salt men poängen jag vill göra är denna: i början på min tid här i Maputo var många utav de här skillnaderna otroligt påfrestande. Jag fattade inte vad som var grejen?! Men i och med att jag fått vara här så länge nu, och har fina människor runt omkring mig som med skratt och tålamod förklarat de olika sociala koderna så har jag fått en annan förståelse för det samhälle jag befinner mig i nu.

Det är inte längre frustrerande att det inte finns någon busstabell och att man ibland får sitta i bussen och vänta i 40 minuter på att den ska fyllas på tillräckligt för att kunna starta. Nej, numera finns det tid i mitt schema för att vänta. “I Mocambique väntar vi!” ” Det är en aktivitet i sig!” Brukar min vän säga och skratta högt när hon ser min sammanbitna frustration. Numera kan jag tycka att det är skönt hur luftigt allt blivit, hur mycket plats det finns för att prata med tanten bredvid som också väntar på att bussen ska åka, eller gå långsamt, eller vad som än faller mig in. Slow traveling har ändrat hur jag förhåller mig till tid och vad jag vill få ut av mina resor.

“I stället för att ha fokus på att uppleva så mycket som möjligt, vill jag numera förstå så mycket som möjligt. Förstå det sociala, förstå det kulturella, förstå de människor som jag möter och få möjlighet till djupare kontakt. Men framförallt så har det öppnat upp en helt annan förståelse för mig själv.”

Genom att utsätta mig för en kontext som är så annorlunda den jag är van vid så triggas och påverkas jag hela tiden på gott och ont. Saker som skaver, saker som gör mig orolig, rädd, glad, kär, ja allt! Inte är det vackert hela tiden, det jag får se, men oj vad rik jag känner mig.

Och vad meningsskapande det känns att få resa så här!

‍

/Julia